DEBATT: I ljuset av den svåra kris som flygbranschen har befunnit sig i sedan covid-19-pandemins början är det fullt begripligt att familjen Wallenberg använder sig av alla de medel som står dem till buds för att rädda SAS från ödeläggelse. I Dagens Industris artikel om turerna kring stödet till SAS (25/1) framgår det att infrastrukturminister Tomas Eneroth redan den 14 mars svarar Jakob Wallenberg att ”regeringen kommer att leverera”.
För småföretagen i allmänhet och taxiföretagen i synnerhet har det tagit betydligt längre tid att få några smulor från regeringens bord. Till dags dato är det fortsatt osäkert hur många av företagen som kommer att överleva till dess att stödpengarna betalas ut och vad som blir kvar efter pandemin.
Taxibranschen befinner sig i likhet med flyget i en mycket ansträngd ekonomisk situation. Taxiföretagen möter nu också effekterna av regeringens och Folkhälsomyndighetens nya, skärpta restriktioner och rekommendationer, vilka förvärrar en redan mycket svår situation ytterligare. Trots att inskränkningarna hittills inte har riktats direkt mot taxibranschen har de indirekt haft motsvarande effekt också för taxiföretagens verksamhet.
Enligt Skatteverket har mer än 50 procent av taxibranschens omsättning gått förlorad och över 70 procent i storstäderna. Enligt Transportstyrelsens data har cirka 2000 taxifordon ställts av sedan mars 2020. Allt fler orter i Sverige saknar helt eller delvis taxiservice. Konsekvensen är att lokala arbetstillfällen försvinner, vilket försvårar för människor och företag att verka, bo och leva i hela landet.
I en nära framtid ser vi att det akuta läget som taxiföretagen befinner sig i kommer att leda till att det varken på kort eller lång sikt kommer att finnas tillräckligt med aktörer som kan upprätthålla taxi till allmänhetens förfogande. För många människor är tillgången till taxi en fråga både om god livskvalitet och möjlighet att verka och bo i hela landet. Taxibranschens samhällsviktiga transporter är också en förutsättning för övriga delar av vårt samhälle. Varje dag, dygnet runt, under en mycket prövande tid för Sveriges taxiföretag, utförs sjukresor som avlastar både sjukvården och ambulanstransporterna, skolskjutsar som fortsatt möjliggör studier för landets barn och ungdomar och färdtjänst som dygnet runt står i beredskap för landets alla äldre och funktionsnedsatta och den stundande vaccinationen. När pandemin är över och samhället öppnar igen förväntar vi oss alla att kunna ta en taxi till flyget, restaurangen eller affärsbesöket.
Taxis samhällsviktiga betydelse åskådliggörs i Lag (2010:1065) om kollektivtrafik, 2 § 14 kap, som ålägger de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att verka för ”en tillfredsställande taxiförsörjning”. Samhället är alltså beroende av att Sveriges taxiföretag finns kvar även efter pandemin.
Enligt Trafikanalys är den genomsnittliga rörelsemarginalen i taxibranschen knappt 2,4 procent för åren 1998-2015. Intäkterna ett normalår täcker nätt och jämnt kostnaderna.
Konsekvenserna av covid-19-pandemin är att taxiföretagens intäkter har minskat kraftigt samtidigt som kostnaderna är kvar på i princip samma nivå. Det innebär att de stöd som regeringen och stödpartierna hittills har tagit fram inte hjälper taxiföretagen. Några exempel:
1. Uppskoven för skatter och avgifter för januari och februari 2020 ska nu betalas, vilket blir svårt när intäkterna är obefintliga. Och kan ett företag inte betala uppskoven av skatterna och avgifterna, är det inte heller berättigat till andra stöd såsom omställningsstöd eller omsättningsstöd.
2. Problemet förvärras av att omställningsstödet inte har börjat betalas ut för vare sig perioden september-oktober 2020 eller för november 2020. Utbetalningen av omställningsstödet för juni-augusti dröjde ända till i december.
3. Ännu värre är det för de enskilda näringsidkarna – 65 procent av taxiföretagen har den företagsformen. Nu aviseras att stöd för perioden augusti 2020 – februari 2021 kommer att kunna börja sökas tidigast i slutet av februari 2021. Få företag i den personalintensiva tjänstesektorn kan överleva så många månader utan intäkter. Om stöden hade varit möjliga att söka i december 2020, hade de flesta företag som har anstånd med skatter för januari och februari 2020 kunnat betala dessa. Därtill är omsättningsstödets tak satt till 24 000 kronor per månad, vilket måste höjas till EU:s tillåtna maxnivå om 56 000 kronor per månad för att fullt ut kunna täcka taxiföretagens kvarvarande kostnader.
4. Korttidsstödet har visat sig vara en ren förlustaffär för taxiföretagen. Den tjänst som taxiföretagen producerar konsumeras i samma stund som den produceras. Vid en minskning av arbetstiden, minskar intäkterna ännu mer. Det medför att även om staten står för merparten av bruttolönen, så saknas intäkter för att täcka arbetsgivaravgifter, sociala avgifter, FORA, semesterersättning, m m, vilka belastar företagen med ytterligare 50 procent och som kvarstår för dem att betala.
5. Dessutom är det få småföretagare som begriper sig på det krångliga system som tagits fram för att ansöka om stöd. Få av taxibranschens enskilda näringsidkare har råd att anlita en revisor. Trots att revisorkostnaden ersätts i stöden, har många taxiföretagare idag inte likvida medel och därmed möjlighet att betala för den tjänsten.
En politik som syftar till att minska smittspridningen måste också säkerställa att dessa samhällsviktiga företag ges en möjlighet att klara sig igenom pandemin och den svåra, ekonomiska krisen. Om samhället inte vill ha en våg av konkurser, personliga tragedier och köer utanför kommunernas socialförvaltningar år 2021 behöver ett särskilt riktat ekonomiskt stöd till taxibranschen snarast tas fram. Det är något som EU-kommissionen godkänner. Det borde därför inte vara omöjligt att genomföra det – bara viljan finns.
Claudio Skubla
Förbundsdirektör, Svenska Taxiförbundet